ellinor- en del av min vardag

Igår kväll så låg jag och tänkte på min vän L.
Det är så konstigt vi kan vara borta från varandra i flera år. Men endå vara där vi alltid ha varit som vänner när vi hittar tillbaka eller rättare sagt jag åker ner.
Men det känns som jag missar en hel massa när jag är  här uppe och hon där nere.
Och det är ju inte bara L jag missar. Det S och H och MK med.

De har hela sitt liv där nere och det rullar på och händer en massa saker och jag får inte vara med.
Eller rättare sagt jag har valt att inte vara med genom att flytta upp hit.
Ett hörn får jag ju i och för sig. Med telefonsamtal och mail.

Men det suger i alla fall. När man saknar dom.
Ooooh vad jag saknar dig L. Jag saknar dig som faaaan.

Det är så mysko. Jag valde själv att flytta upp. Jag trivs verkligen i Umeå. Har aldrig mått bättre.
Jag har äntligen insett vem jag vill bli och vad jag vill göra med mitt liv.
Jag har en underbar sambo. Som får mig att skratta och ibland gråta. Han får mig att le, känna mig speciell, älskad, vi hittar på riktigt fjantiga saker tillsammans och har en massa inside jokes....
Han ställer upp för mig, pushar mig, han tror på mig.
Även om jag inte säger vårat förhållande är perfekt. För det är inget förhållande.
Det finns alltid grejor man ska bättra på och spackla lite här, slipa lite där.
Annars vore det inget förhållande. Och det skulle inte utvecklas.

Men endå jag saknar mina vänner. Jag saknar L och H och MK och S.

Jag tänker på alla gånger jag bara kunde springa två trapper ner till L och vi satt och pimpla te och prata om livets alvarligheter.
Eller  när vi dansa våra lurviga av oss på sterio.

Och så sitter jag här uppe nu. Och får inte vara med. Och har valt det själv. Genom att flytta.
Jag vet ju hur det känns när kompisar flyttar ifrån en.
Man känner sig lite ensam.
Och nu har det swoops nästan gått två år. Och vi börjar hitta tillbaka. OCh jag är fortfarande här uppe.
Och hon där nere.

Då längtar man, och saknar, och vill vara där.
Bara så du vet.

Jag älskar dig L saknar dig,