Skobehov
Jag gillar verkligen mina nya skor.
Med klackar.
De är så himla fina och jag känner mig så fin i dom när jag trippar omkring inomhus med dom.
Ja jag går inte ut i lervällingen former known as gräsmattan med mina nya skor det gör jag bara inte.
Sen måste jag gå in dom så när jag tar första turen utomhus verkligen kan gå i dom utan att få för ont i fötterna.
För några år sedan, okej, en hel evighet, innan jag träffade Anders.
Då kunde jag köpa 2 par skor i månaden.
Skor var min komfort zoone. När jag mådde dåligt köpte jag skor, när jag mådde bra köpte jag skor.
Inför något spännande köpte jag skor.
Så är jag inte längre.
Jag tror att det dels handlar om att jag inte behöver köpa skor längre för att må bra och för att jag belönar mig inte eller tröstar mig med skor. Jag mår inte dåligt längre.
Även om jag fortfarande älskar fina skor och tycker om att gå i skor som är dösnygga.
Så gör jag inte det.
Dels beror det på att vi bor i en lervälling, former known as gräsmattan, har en lerväg, former known as grusväg, att knata runt på.
Nu köper jag skor när jag behöver nya skor. Ibland gör jag det för att piffa till mig för att det behövs piffa.
Men jag köper inte skor lika frenetiskt som förut och jag har faktiskt slängt en hel hög med skor som jag inte använder.
När jag och Anders flyttade till Norrland så hade jag fyra kartonger fyllda med skor. Nu kanske jag bara har 15-20 par hemma och det är bara 4 par som jag verkligen använder frekvent mycket.
Men jag tittar fortfarande på skor på nätet, prövar när jag kommer åt och ibland följer det med mig en fint skopar hem.
Men det är inte ett måste längre och det är skönt...
Men mina fina skor som jag känner mig riktigt vacker i.